Man är den man gör sig till

Den här satans datorn. Den tar sån otrolig tid ifrån en. Man vet ju inte vad som händer. Det är alltid samma sak.

- Jag ska bara kolla min mail.

5 min senare så sitter man och gör nåt helt annat. Jag bara älskar det. Datorn är verkligen en uppfinning som är gjord för att sno tid av oss. Man blir ju beroende också. Jag bara ber att jobbet ska ringa någon gång och vara i behov av sjukt mycket vikarier. Om det händer så ska jag slå klackarna i taket och springa till jobbet. Även nu så sitter jag och fumlar runt på nätet bland helt random grejer. Jag är som en blind gubbe inne i en vaginabutik. Måste bara pilla på allt.

Och nu så har min satans fot somnat för att jag satt som ett rövhål på stolen. Så varje gång jag rör på foten så får jag en äcklig känsla i hela benet. Foten liksom vibrerar så fort jag nuddar något eller bara rör på tårna. Det kan bara sammanfattas med kaos. Men det är skönt att den obehagliga känslan inte är permanent. Nu är det nog dags att sitta och sukta i köket. Maten liksom strömmar in i alla vrår, själva lukten det vill säga. Den fastnar som mest i min näsa. Det luktar otroligt gott. Makaronipudding. Mums!

Nu har jag ju inte uppdaterat på ett tag och det är inte okej. Jag borde lägga in dagar då jag skriver regelbundet. Fast det orkar man ju inte. Happ. Lite info om vad som har hänt kanske.

Sjävklart av alla människor så lyckas ju jag med helt körda grejer. Jag fick en skön infektion i tarmarna som blödde som fan, vilket sög som fan. Så det blir mängder med läkarbesök och minus i kassan. Men det blir prima det. Jag är nöjd som en dåre eftersom hela problemet har lett till att jag har gått ner 4 kilo. Vem vill inte det? Men till dagens sköna aktiviter så har det spenderats tid med innebandyklubban. Vi lirade två matcher som tyvärr tog hårt på kroppen. Men det känns för en gångs skull riktigt bra. Behöver jag för övrigt ens säga att vi förlorade? Nej.

Vilket lamt inlägg. Underbart. Men jag läste i Veckorevyn att Alex Schulman hade sagt att man ska göra korta inlägg. Ingen orkar läsa långa texter. Det kan jag ju hålla med om. Man skulle även försöka få ner något känt namn så att fler kanske trillar in i bloggen. Detta blir prima. Synd att jag inte skrev om nåt roligt. Men det fixar sig.

Jag bara älskar att vara sjuk. Man är bara så helt ostrukturerad då. Man sköter sig inte nånstans. Det är alltid samma sak. Likadana kläder under hela insjunkningsperioden, en otrolig rädsla för att ens närma sig duschen, för trött för att ens äta så man går ner minst ett kilo ( när man äter igen så går man upp dem kilona igen och säkerligen mer för att man är så hungrig) och slutligen ett otroligt skönt skägg.
   Skägget. Det är svårt som nittonåring att inte vara nöjd med att ha ett skägg som åtminstone syns. Eller okej, skägget är kort. Det är cirka tre eller fyra millimeter, men ändå en jäkla bedrift! Finns ju såna som får ett helt otroligt skägg. Ett sådant som är flera centimeter. Jag skulle också vilja ha en sån skäggväxt. Det vore något. Ett stort jäkla skägg. Vore kul att vara hemma i typ några veckor och sedan träffa sina kompisar med det nya skägget. Poof!
   Det roliga med mitt skägg är att det är helt kaos. Varför envisas jag med att kalla det skägg? Det ju någon form av skägg. Men fjun är nog en mer korrekt form. Fast jag känner att skägg låter mäktigare. Jag fortsätter nog med att skriva sprida min osanning. För att glida tillbaka till skägget så måste jag säga att jag kommer från en generation med män som har riktigt snygga skägg. Mitt skägg å andra sidan kommer nog inte ha en chans i den riktigta världen. Det kommer att bli ett skägg som bara växer med ett par enstaka hårstrån och jag slutar som.. en liten höbal i ansiktet. Nåt åt det hållet. Men jag vill ju fortsätta växa ut det tills man åtminstone kan kalla det för något. Men processen tar så lång tid. Jag hinner ju bli utskrattad innan jag ens har kommit någon vart. Gaah!

Jag ger det en chans.

Alldeles varm inombords? 
 
Vad är detta för känsla? 
  
Det känns nästan drömmande. Nästan lite spännande. Blir nästan till och med lite ivrig. Jag vill bara fånga känslan och kolla på baksidan och se om det står var den är gjord och av vem. Vem kan ha varit så busig och placerat en sådan känsla inom mig? Kan det vara den där känslan av att äntligen känna sig kär och älskad? Eller har bara livet vänt och visat sin fina sida? Vilket det nu är så är jag glad att någon placerade den hos mig. Jag ska vara varsam med den. Kanske springa ut och bygga snögubbar med den. Kunde vara kul. Jag vet att den vill det. En gigantisk en. Så stor att huset ser litet ut. Vi kommer båda att vara nöjda.