Man är den man gör sig till

Jag bara älskar att vara sjuk. Man är bara så helt ostrukturerad då. Man sköter sig inte nånstans. Det är alltid samma sak. Likadana kläder under hela insjunkningsperioden, en otrolig rädsla för att ens närma sig duschen, för trött för att ens äta så man går ner minst ett kilo ( när man äter igen så går man upp dem kilona igen och säkerligen mer för att man är så hungrig) och slutligen ett otroligt skönt skägg.
   Skägget. Det är svårt som nittonåring att inte vara nöjd med att ha ett skägg som åtminstone syns. Eller okej, skägget är kort. Det är cirka tre eller fyra millimeter, men ändå en jäkla bedrift! Finns ju såna som får ett helt otroligt skägg. Ett sådant som är flera centimeter. Jag skulle också vilja ha en sån skäggväxt. Det vore något. Ett stort jäkla skägg. Vore kul att vara hemma i typ några veckor och sedan träffa sina kompisar med det nya skägget. Poof!
   Det roliga med mitt skägg är att det är helt kaos. Varför envisas jag med att kalla det skägg? Det ju någon form av skägg. Men fjun är nog en mer korrekt form. Fast jag känner att skägg låter mäktigare. Jag fortsätter nog med att skriva sprida min osanning. För att glida tillbaka till skägget så måste jag säga att jag kommer från en generation med män som har riktigt snygga skägg. Mitt skägg å andra sidan kommer nog inte ha en chans i den riktigta världen. Det kommer att bli ett skägg som bara växer med ett par enstaka hårstrån och jag slutar som.. en liten höbal i ansiktet. Nåt åt det hållet. Men jag vill ju fortsätta växa ut det tills man åtminstone kan kalla det för något. Men processen tar så lång tid. Jag hinner ju bli utskrattad innan jag ens har kommit någon vart. Gaah!

Jag ger det en chans.