Man är den man gör sig till

Vart går gränsen där man säger att man är kär? Är det när man verkligen känner pirret smyga sig fram? Eller är det när man upptäcker att man ler utan någon som helst anledning?
     Kärlek är för mig den underbaraste känslan man kan ha men ibland så hatar jag den. Kort och gott så är kärlek någonting man inte kan rå över. Det är något som bara kickar in när man är lycklig med någon. Det är inget man bestämmer. Det kan vara ensidigt eller så kan det vara ömsesidigt. Oftast så är kärleken ganska ensidig. Många gånger under sin livsgång blir man kär i personer utan att ens fått en endaste motsvarande blick. Inte ens en ynka tanke. Kärlek är något som gör ont om den behandlas på fel sätt.
     Men om den kommer till och inte är arg då? På det sättet blir ju alla lyckliga. Man får verkligen uppskatta någonting gott. Nånting som ligger en varmt om hjärtat. Man vinner en ny vän. En vän man kan umgås med när man vill. En vän som gör allt för en och som man själv gör allt för. En vän man kan berätta allt för. Någon som man helt enkelt delar allt med. När kärleken är glad och omfamnar en så känner man styrkan inom sig byggas upp och glädjen stiga. Det är en underbar känsla. Varför inte låta alla känna så? Varför inte låta alla få känna sig önskade av någon och få det där bubblande pirret stiga inom sig? För just nu så känner jag att jag har tillräckligt med "pirr" för att dela med mig till resten av alla kärlekssjuka människor jorden runt. Jag är så sjukt kär!