Man är den man gör sig till

Äntligen klar att skriva ett par rader för denna dag. Känns otroligt skönt att sitta här och skriva. Känner mig dock lite slapp då jag har setat här i ca 2 tim eller 1 kanske. Hm. Setat. Kan man säga så? Eller säger man suttit? Setat låter bättre men stavningen är jag tämligen osäker på. Måste då ta och kommentera mitt mod idag. Jag och Johan har fått för oss en sån där skön idé om att ge blod på blodcentralen. Mest för att vår lärare Vahid har fått en så där skön pin för att han har givit blod i 10 år. 10 år! Det är ju sjukt länge. Måste säga att jag beundrar den där karln. Han blev skitglad när vi berättade för honom att vi hade varit där och tagit ett blodprov för att testa oss för diverse sjukdomar. 100 spänn på att jag får tillbaka mitt och att jag har HIV. Bara så där för att jävlas. Kan tänka mig scenariot.

     - Hej Conny! Det är Maj Britt (Påhittat namn) här. Det är så här att vi har fått tillbaka blodproven och vi vill jättegärna att du kommer ner så att vi får prata lite med dig.
     - Heej! Ja, jag kommer ner direkt.
"30 min senare"
     - Jag måste tyvärr säga att du har fått HIV. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt.
     - Va?! Hur kan jag ha fått det? Men herregud... jag vill inte dö.
     - Neeej jag bara skojade! Visst var det kul..?

Haha. Eller så går det nog inte till så där. Nej men jag kommer säkert få fel provsvar eller nåt sånt. Men jag är i alla fall frisk som en nötkärna. Men nu åter till själva tillfället då vi gav blod.
     Det började med att vi fick läsa igenom en broschyr om regler gällande blodgivning. Inget speciellt. Typ rätt så uppenbara grejer. Typ att man inte fick ge blod om man har HIV osv. Sedan så krysade vi för lite grejer om vårt hälsotillstånd. Jag blev klar först vilket gjorde mig sjukt nervös eftersom jag då skulle får göra det först. Jag och en sköterska pyser iväg in i ett rum där vi pratar om alla frågor. Såg bra ut enligt henne och sen så frågade hon om jag hade några frågor. Självklart så kommer den mest uppenbara frågan upp: Gör det ont? Precis som alla sköterskor så svarade hon: Nej Connie. Det gör inte ont. Det sticks bara lite. Och det vet jag ju. Jag har ju tagit prover förut men just då så fantiserade jag om världens största nål som skulle borras in i armen. Men sen när jag kom ut så hade Niklas och Gustav dragit iväg till skolan för att hinna med lektionen. Johan försvinner själv iväg med en sköterska. Det sköna är ju också att han fick göra det här även utan id kort. För man måste ju kunna visa att man är 18 och att den identitet man uppger är ens egen. Men dom var så trevliga så det var ingen fara, bara att han visar upp det nästa gång. Sedan när jag ska placera mig i stolen och hon börjar pilla på alla små flaskor som ska fyllas med blod för testning så blir jag så sjukt kissnödig. Tror nästan att hon trodde att jag började få kalla kårar och skulle iväg och spy eller nåt men så var det ju inte. Så rädd var jag inte. Efter att jag hade varit på toaletten så mätte hon mitt blodtryck. Såg bra ut förutom att mitt hjärta slog med 81 slag i minuten. Men det förstod även hon att det var nervositet. Och plötsligt. Där ser jag den! Nålen! Måste då säga att den var större än dom andra nålarna jag hade testats med men jag är en stor kille. Fine by me liksom. Men tänk dig att hon ska fylla 6 flaskor med blod och att hon ska byta hela tiden. Själva insättningen av nålen var ju helt okej. Stack bara lite. Men sen så när hon skulle byta flaska så kom hon åt nålen så att den rörde runt i själva ådran. Jag kan ju bara säga att det gjorde sjukt ont! Sa inte så mycket förutom att jag stönade till lite och sa att det gjorde ont. Fick en så där typisk jag-har-ont-röst med en massa luft i halsen och ansträngd mage. Sen så vaknar sköterskan framför mig till och frågar om jag mår bra på en sån där skön finländsk dialekt. Skitkul. Självklart så mådde jag bra. Kan ju inte säga nåt annat. Och så kom den sköna kommentaren: Skaaaa jaaa heemta ett glaas vatten tiiill diig? Själva meningen var det ju inget speciellt med men det var hur hon sa det som var så kul. Och så fick jag absolut inte hålla andan vilket jag typ hade gjort i sådär ett par sekunder. Kändes bra när hon sa det. Det var bara att pysa ut med allt luft och in med nu och försöka andas normalt. Men allt efter det gick hur bra som helst. Sedan var det bara att sätta sig ner för att vila. Det där var ju ansträngade för hjärnan. Träffade en otroligt skön mamma där som visade var man hittar alla mysiga mackor och oboy med grädde. Jag känner att mina 4 gånger jag kommer spendera där kommer att vara så otroligt underbara. Ge lite blod, gör en insats, käkar macka, dricker oboy, kollar på tv och slutligen alla presenter man får. Jag och Johan kommer ju leva som gudar där nere. Wunderbar säger jag bara. Men för Johan så var det lite mindre dramatiskt. Han fick inte ens ont. Hans sköterska var ju pro. Och tydligen asskön. Hon och han satt och pratade om man vore en player så kanske det skulle vara ganska svårt att ge blod för man byter ju partner rätt ofta då. Enligt relgerna så måste man vänta 3 månader ifall om man byter partner. Och sen om det skulle hända oss så skulle vi ringa ifall det blev, och det sköna ordet, pinsamt. Men en hård betoning på p:et. Nästan som om att man spottar när man säger det. Tänk nu på att nästan alla sköterskor där var från Finland och hon var en av dom. Ska iaf bli kul när jag tränar ikväll. Kommer få rätt så ont i armen men jag är så jäkla mesig. Tror nog att det bara gör mentalt ont just nu. Nej ju orkar jag inget mera. Har inte pluggat ett dugg. Inte bra. Har mest bara försökt att övertyga folk att i vårt lag att vara med på vår match mot lärarna imorgon. Men många kan inte pga av sjukdomar, skjuts eller att man bara inte vill. Lite synd. Vi måste ju träna ihop oss till Kopa Westerlundska.


Pluggtime nu!