Alex, ett år och drogad varje dag
Nej fy fan, säger jag bara! Var hemma idag pga att jag är sjuk och min mor och far hade köpt hem dagens aftonbladet. Det första man möts av är världens sötaste bebis som man bara vill krama om. Och så ser man rubriken som följer: Ettårige Axel har bara två år kvar att leva. Det jag gjorde direkt var att slå upp sidan 10 och 11 för att läsa mig in i problemet. Först trodde jag att det var nåt organ eller liknande som behövdes transplanteras, vilket jag jättegärna hade ställt upp med att göra. Men sen läste jag att han hade födits med Krabbes sjukdom. Det är en sjukdom som sakta men säkert förstör alla inre organ tills man till slut oftast dör i lunginflammation eller att man somnar in. Familjen berättade om hur glad och livlig han hade varit innan. Hur kul att tyckte det var att åka snöskooter med sin pappa och att även stoppa saker i munnen, Men sen efter en så där 6 månader så började han att vakna mitt i nätterna och bara gallskrika. Han kunde inte heller sitta upprätt och äta. Och dom senaste fyra månaderna har han vårdats på Uppsala sjukhus och även Hudiksvalls sjukhus. Men nu orkar han föräldrar inte längre åka dit utan behndlar honom själva i hemmet. Och varje dag så måste han få i sig mängder med morfin för varje liten beröring gör ont. Två små tårar faller när jag läser detta. Kan verkligen inte förstå att världen i bland kan vara så grym. Mamman hade sagt: Varför kan inte det här hända mig istället?
Föräldrarna hade redan valt ut en kista åt deras ettårige son Alex. Det smärtar mig verkligen att läsa nåt sånt här. Jag brukar alltid vara så anti såna här artiklar för jag vet hur ont det gör att läsa om barn som är sjuka. Speciellt när man ser hur livlig och glad han är på bilden. Ibland så vill man bara att vi var ett mera tekniskt samhälle och kunde lösa såna här saker.
På biologin just nu så har vi gjort arbeten om t ex kloning och stamceller. Hade allting varit färdigtforskat om det så skulle Alex liv kunna räddas. Jag låter säker skitlöjlig just nu men det gör så ont i mitt hjärta av att se sånt här. En sån söt och glad kille ska bara inte få dö så där. Tänk hur mycket han missar pga en liten sketen sjukdom. Ett litet fel på hans celler som embryo och nu är han helt förstörd.
Ett utdrag ur texten:
När Aftonbladet hälsar på andas Axel tungt. Han kämpar med lunginflammation. Över hans panna ligger en våt trasa för att lindra den 40-gradiga febern. Axel gnyr så fort mamma Annas försiktiga händer rör hans kropp. Bara hostan gör så ont att han gråter.
- Det är ofta så här Krabbes-barnen dör, av lunginflammation, säger Anna.
Tillsammans, hemma. Det är så de vill ha slutet.
- Det känns hemskt att säga det, men man unnar honom att gå bort, även om man inte vill något hellre än att ha honom kvar. Vem vill se sitt barn plågas till döds? säger Anders.
Usch! Jag blir så ledsen. Det är så mycket mer som kan skrivas om honom men mer vill jag bara inte skriva. Hoppas att läkarna som gav honom domen har fel och att han lyckas kämpa sig igenom sjukdomen.
jo, jag ska försöka :) är bara rädd att det som känns rätt nu, inte kommer kännas rätt i framtiden. jag vill inte ångra mig, om du förstår vad jag menar? men allting löser sig, och förhoppnigsvis även detta.
usch! världen är så jävla orättvis, vad ledsen jag blir av att läsa sånt här. det värsta är att man kan ingenting göra, och jag lider verkligen med föräldrarna.. söt var han också! :(
Fyfan, rörande :(.
