Man är den man gör sig till

Som sagt, Stockolm.. det är en unik stad med unika invånare. Varje person kännetecknas av sina små konstigheter dem har för sig. Karaktärsdrag är ju också en grej men vi lämnar det tycker jag för gå in mer på vad folk gör. Som idag t ex när jag och Sandra satt på pendeln mot centralen. Jag måste bara ta och säga att det var allt annat än okej. Precis när vi hade satt oss på pendeln, längst upp i hörnet, så hör vi något smaskande ljud som ligger lite i bakgrunden. Man hör liksom inte det direkt utan det kommer lite krypande för det låter så "normalt".. eller hur man nu ska definera det. Ljudet kom hur som helst från en man av mörk hudfärg och verkade lite udda där han satt och.. ja.. sög på sitt finger. Kan inte riktigt förklara det hela på nåt annat sätt. Han satt och verkligen smaskade på sitt finger som om att det vore en stor bamseglass och han var en liten tioåring under het sommardag. Sandra och jag gillade vad vi såg. Det var underbar underhållning i våra ögon. Mannen märkte sakta men säkert att vi och två andra satt och skrattade åt honom så han slutade och satte sig lite mera rakryggad. Men han såg fortfarande ut som en säck med potatis. Jag gillade honom. Helt plötsligt så ser jag eller Sandra, är inte säker, hur hans fingrar närmar sig näsan med stormsteg. Han verkar vara nöjd då hans blöta och korviga fingrar rör sig mot den krokiga näsan. Sakta men säkert så borras fingrarna in i näsan och han går lös på insidan, vilket leder till att vi ännu en gång har underhållning inom vår radar. När själva undersökningen av näsan är klar och han känner sig nöjd, mer än nöjd om man får fråga mig, så flyttas fingrarna ner mot den ständigt hungrande munnen. Fingrarna förs in och han verkar nöjd med det roliga han hittar i näsan. Klart att det är ett stort moln av humor över oss för vi skrattar hejdlöst men ändå rätt diskret i våra gigantiska jackor som täcker det mesta. Efter att Sandra har gått så fortsätter han sin procedur och gillar det hans smaklökar får tag i. Efter ett par sneglingar från mig så vaknar han till liv och vrålar lite mot mig. Första tanken var att han nu skulle lacka ur totalt och fråga vad det var jag tittade på. Men icke då. Det lät ungefär så här, med en sån otroligt skön brytning:

- Tjalala! Kurri kurr! Kurri kurr...! Hörrö! Uuuuursäkta!

Jag ville så gärna skratta som en dåre men jag kände att det hela var opassande. Det han ville var ej något rörande vad jag tittade på utan vilken sport jag spelade. Frågan kom antagligen eftersom jag hade en gigantisk väska med innebandyklubbor i. Sedan så var det bara en skön konversation mellan den torraste svenske och en snorkråksätande men ack så nöjd person. Han frågade lite om laget och om jag vann ofta osv. Han tyckte att det var synd att jag förlorade mina matcher.
   Stockholm helt enkelt. Kan vara en riktigt skön stad ibland.